The Life of Moí.

Nu har jag kommit en bra bit på boken "Dumpa Honom- han vill faktiskt inte ha dig". Jag har skummat igenom hela,men ordentligt läst de kapitel där jag känner igen mig. Otroligt rolig läsning, måste jag säga, om än lite hård. Haha. I vissa situationer kan man ju fråga sig om man verkligen vill ha sanningen, så många gånger som man trippat runt den men aldrig riktigt velat inse hur det egentligen ligger till.  Min första förälskelse lyckades inte bara på något sjukt sätt få det att låta som jag dumpat honom. Jag fick även veta ett par månader senare, genom en annons i tidningen, att han blivit pappa. Och enkel matematik säger att barnet kommit till under tiden vi träffades. Det krossade mig verkligen att se honom lycklig med sin tjej och bebis, och det tog tid att komma över det. Men jag lyckades. Såklart. Nu är jag ganska bra på att inse om någon inte vill ha mig och jag kan nog ta det hyfsat bra. Jättetråkigt, men vad hjälper det mig att sitta och deppa? Och varför i hela världen ska jag låta mig själv tro att en kille som dumpat mig ens är värd mina tårar?

Urdrag från "Dumpa honom - han vill faktiskt inte ha dig"
"- Jag ska aldrig dejta en man som inte bjudit ut mig först"
"- Jag ska aldrig dejta någon som låter mig sitta och vänta vid telefonen"
"- Jag ska aldrig ha sällskap med en man som inte är säker på om han vill ha sällskap med mig"
"- Jag ska aldrig,under några omständigheter, slösa min värdefulla tid på en karl som redan dumpat mig"